23:48

Jaha då var vi äntligen hemma från den makalösa trippen till en ny kontinent. vi var femhundra man när det bar av till havs för att finna detta vidunder till kontinent vi snart skulle träffa på.. vår mast på den arkliknande båt vi lånat från peter himself var en kilometer hög så att man skulle se över hela atlanten och dess sex syskonhav. Efter tolv timmars sökande hörde vi ett dovt skrik från den kilometerlånga burktelefonen som hängde från masten som sträckte sig till molnen. "land i sikte! land i sikte!" hörde man Chronos skrika och cirkus två minuter senare hörde vi ett grovt duns på däck.. Chronos hade halkat på en snus å trillat för att dö våldsamt mot båtens däck av skinande gran. Men sorgen gick snabbt över då vi såg att gigantiska smaragdklippor tappert visade sig bland dimman vi färdats genom i så många timmar, långa och brun/gröna barrträd stäckte sig flera hundra meter över havet och speglade sig likt stora fittor i de glasklara vattnet. "Kasta ankar!!" skrek Rubank våldsamt samtidigt som den muskulöse sjömannen Nicke kastade i det snoppliknande ankaret i vattnet. Vi vevade ner oss i långbåtarna och rodde fruktansvärt långsamt in mot land. En timme senare var vi framme och vi kände bara hur sanden sved under fötterna då våra skor blivit våldgästade av mal. Vi gick till fots in i skogen som liknade något från en dålig dinosaurierulle från 1947. Greve Tusenfoting höll täten och svingade sin sabel för att få bort allt ogräs och några kvinnoliknande lianer som var i vägen för vår vandring. Efter att vi gått i flera timmar i den blåskimrande djungeln av lysande liv så hörde vi ett ljud... Var det en fågel eller var det bara vi som hade fått solsting... Alla femhundra hade nog fått solsting... NEJ!! Helt plötsligt från ingenstans kommer säkert ett hundratal galna kvinnor och män som antagligen var öns urbefolkning. De dödade säkert 80% av våra mannar och jag (Nyhlin) och Rubank sprang av ren skräck mot långbåtarna. vi rodde hem och åkte aldrig tillbaka till dendär jävla fittön igen. hejdå.